Fredagen den 13/1
Dagens inlägg blir kort som igår.
Kristins tillstånd är bättre än igår, hon pratar och är medveten om vad som händer, så var inte fallet igår, nu vet vi också att hon hade problem med synen, läkaren berättade när han fick svar från röntgen idag att det sitter små "knottror" på hjärnhinnan och dessa knottror trycker på olika nerver, bland annat då synnerven. Hon får därför kortison för att minska på trycket i hjärnan. En del av detta med synen finns kvar även idag, hon ser dubbelt ibland.
Vi vet nu att sjukdomen har tagit en ny vändning, eller kanske den väntade vändningen, och tagit över kroppen på ett nytt sätt.
Det finns inte så mycket att göra just nu mer än att hålla huvudverken borta så mycket det går, plus att hålla illamåendet borta också, läkaren skall på måndag ta kontakt med chefen för Onkologen på Sahlgrenska för att prata om hur dom skall gå vidare med behandlingen. Dom behandlingar som Kristin fått senaste året kan man max ta sex stycken och Kristin har nu fått fem, läkaren trodde att experterna i Göteborg kanske har ytterligare nån typ av behandling att sätta in eller en kombination av det hon fått hittils och något annat.
Inatt kommer jag att vara här och imorgon kommer Ann tillbaka med Theo och Mattias, Theo har idag lärt sig att om man springer mot dörren i änden av korridoren så öppnar den sig automatiskt, det är jättekul, igår blev han rädd när dörren öppnades av sig själv men man lär sig snabbt.
Ni får gärna ringa och prata men jag har problem med att prata (även med att skriva) men räkna med en daglig rapport här på bloggen.
Hej Krister,
följer dig via bloggen och hoppas verkligen att det vänder sig till det bättre med Kristin.
Tänker på både dig och hennes familj.
Peter Närkfors
håller tummarna för er! kram.
Krister, familjen, släkten.. Vad kan jag säga? Jag känner för er så mycket!!
Krister, jag vill även säga att den vilja och styrka du uppbär nu kräver energi, se upp så du orkar! Det tar på kroppen att kämpa, gråta och hoppas.
Att skriva hjälper en del, att ta hand om barnbarnet hjälper en del, att försvinna in i din kvinnas famn emellanåt hjälper en del, men..
När du får en egen stund gå ut och försök ta ett äkta djupt andetag som bara är till för dina lungor och ditt blodomlopp och hjärna!
Stå där ute och försök känna hur elakt kylan nyper i näsan, se upp på träden som snart nog kommer knoppas av våren utan att du bryr dig egentligen.. för det är ju inte det viktigaste i världen just nu, men stå där och fokusera på naturen.
Ta nu ett djupare andetag, andas in genom näsan och ut sakta genom munnen.. sänk axlarna ordentligt..
Sedan om du ser människor så titta slött på dem hur de går än hit och än dit, du bryr dig inte ett dugg om dem men se på dem. Annars se på annat i din närhet, bara betrakta..
Om du vill svär, gråt, vad som helst småhögt för dig själv (går någon förbi och ser förskräckt på dig så är det bara bonuspoäng skulle nog Kristin säga), men förbanna allt ont i världen runt er (det får man)!
Och när det är över ta minst ett djupt andetag till, andas djupt in genom näsan och ut länge sakta genom munnen..
Du har nu fyllt på energi för dig och din familj.
Så gjorde jag några gånger när jag kämpade för Ove och min kraft rann ut, kanske det kan vara till hjälp även för dig.
KRAM
Vi tänker på Er <3
