Edetbloggen

Nu har det gått en vecka sedan min lilla älskling försvann från mig, det har varit svårt mellan varven men har man bara något att koncerntrera sig på så går det rätt så bra.

Jag har inte redogjort för vad som hände förra onsdagen, den 8/2, jag åkte hem från Uddevalla för jag skulle på något möte efter lunch, men innan det han börja ringde Ann och bad mig hämta Theo och Mattias med en gång och jag stack till Trollhättan och fick med mig båda grabbarna, Kristin hade börjat andas konstigt, hon gjorde fyra fem tunga andningar och sedan var det tyst en stund.

Mattias och Theo var hos henne fram till halv åtta, hon sov ju hela tiden men Mattias och Theo höll henne i handen och Theo flätade in sina fingrar mellan hennes. Theo blev ju trött på kvällen och måste åka hem så dom åkte med Robban som också varit där en stund, jag stack ju ganska abrupt från Edet och fick inte med mig min väska med kläder så jag åkte också hem en stund, grejade lite hemma och åkte tillbaka till Uddevalla strax före nio, när jag kom fram klockan tjugo över nio hade Kristin dragit sina två sista andningar fem över nio så jag missade henne med en kvart.

Jag satt och höll i henne en lång stund och för att få så mycket närhet och värme som möjligt stoppade jag mina händer långt upp under hennes underarmar och ville inte släppa henne.

Även om man vet vad som skall hända så är det en fruktansvärd upplevelse när det väl händer, jag och Ann ringde våra familjer och Kristins närmsta vänner och tog sedan farväl från vår dotter, alla som arbetade på natten på avdelning 14 satt med oss en stund, det är bra att veta att alla sköterskorna var så snälla hela tiden, vi blev väl omhändertagna allihop under dom veckor vi var där.

Min far Egron har nog fattat nu att Kristin är borta, igår när jag kom hem låg det ett utrivet blad från en gammal telefonbok på köksbordet, jag vet inte varför han plockat fram den och rivit ur ett blad som Kristin skrivit på, jag lägger en bild här på bloggen där ni kan se vad hon skrev för länge sedan, jag vet inte vilket år det,  var men hon och Ann bodde på Östergatan i Uddevalla så Ann har nog vetskap om ungefär när det var.

På torsdagen var Mattias och Theo tillbaka på Uddevalla Sjukhus och tog farväl av henne i ett avskedsrum, hon såg fortfarande ut som om hon sov.
Jag måste sluta nu.

Vi fyra, Theo, Mattias, Ann och jag tackar för allt stöd vi fått här på bloggen, på Facebook och via sms.

Jag kommer att skriva mer om Kristin men jag måste ha lite tid att samla mig först, det blir mycket tårar men också en hel del skratt kan jag tänka mig, bland annat drömde jag tre dagar i rad för några veckor sedan och jag kommer ihåg vad jag drömt när jag vaknade.
Nu blev det en cliffhanger hade Kristin sagt.

Det var återigen en lugn natt, vi sover ända tills morgonen, jag märker inte ens när personalen kommer in och kollar till Kristin på nätterna.
Nu har läkaren ökat den lugnande medicinen så att hon sover mycket även på dagen nu, när läkaren frågade henne i förmiddags om hon är orolig i kroppen så svarade hon nej, hon är inte medveten om att hon rycker lite i benen och hon har inte ont i huvudet heller, även illamåendet har minskat men hon äter och dricker ju inte så mycket heller.

Vi har sagt nej till besök från och med nu, vi hoppas bara att Mattias och Theo skall bli friska från feber och influensa så att dom kan komma och hälsa på snart.

Jag får göra ett kort inlägg idag efter helgens långa inlägg.

Ha det så bra folks. We love you.

Idag på Världcancerdagen är det ett år sedan Kristin startade sin insamling, det verkar som om det är sista dagen idag som man kan sätta in pengar på "Heaven is overrated" som Kristins insamling heter.

Hon startade med ett mål på 10.000 som höjdes efter någon månad till 15.000, nu har insamlingen passerat 43.000 efter dom senaste veckornas insatser, tack allihop som varit med och hjälpt till.

Det var lugnt natten till idag så när som på en omgång illamående, idag på förmiddagen och även nu på eftermiddagen har Kristin varit väldigt "med" hon har grejat med inställningarna på min Iphone till exempel och hon har vid ett flertal tillfällen talat om var skåpen skall stå.

Däremot är hon väldigt svag i kroppen, hon darrar en del och behöver till exempel hjälp när hon skall på toaletten, men så har det ju varit en tid nu. Det går alltså upp och ner en del för tillfället.

Årets melodifestivaldiss, vad är detta, jo för er som är nytillkommna läsare så är det så att varje år när Melodifestivalen håller på som värst och det inte står om annat i tidiningen än om dessa barn som inbillar sig att dom håller på med musik när dom i själva verket är offer för en hänsynsfull exploatering från SVT och skivbolag som bara vill tjäna pengar, ja inte SVT då förstås, dom tjänar väl inga pengar men dom har ju anställda som vad jag förstår enbart håller på med denna cirkus året om, Christer Björkman är en man som jag inte kan förlåta att han förstört denna en gång ganska roliga tävling.
Förr så fanns det en svensk uttagning och sedan en Europafinal, punkt slut, nu utnyttjar man media fullständigt genom att låta småtjejerna ringa in och rösta fram sina favoriter, finns det överhuvudtaget experpaneler längre? Jag misstänker också att det var samma småtjejer som röstade fram Rolf Göran Bengtsson till vinnare av Jerringpriset.

Nu skall jag vara ärlig, förra året blev jag tvungen att genomlida ett program, Josefin hade kalas, då hörde jag en låt som jag tyckte var bra, någon som hette Varga sjöng en låt med titeln "Spring för livet" den var i alla fall annorlunda och visade det sig i tidningen igår, verklighetsbaserad.
Senare på sommaren hörde jag en låt på radion som jag tyckte var ganska fräck och som också var en låt från dom svenska uttagningarna, den hette "Me and My Drum" jag vet inte om den gick vidare från uttagningarna men den fastnade i alla fall i min skalle.
Vilken låt som vann förra året vet jag inte.

Nu var det inte bara sjukdomar och elände, jo förresten, elände var det allt, hela vägen.

Tänk på Cancerfonden.