Edetbloggen

Denna annons kommer att finnas i TTela och i Bohuslänningen imorgon lördag den 31 mars.

Förra veckan var det mycket som var adrenalinkickande, det är otroligt vad kroppen klarar, eller gör den inte det. Begravning på tisdag, en helt overklig grej, när ens barn begravdes, alla som var där säger att det var en fin begravning, det var det säkert också men jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vara så ledsen och samtidigt vara så social, vara trevlig, det var bra att träffa alla och ändå vara på ett relativt gott humör, helt sjukt antagligen.

Senare samma vecka, spelning på Villa Stranna med GO Band, det var ungefär som i somras när vi spelade på Edetfestivalen, Kristin skulle sitta längst fram som året innan men blev tvungen att vara på nåt lasarett någonstans, den veckan som jag trodde var den bästa veckan det året blev tvärsom, en av dom sämsta, likadant nu, begravning på tisdag och på lördag en kanonspelning, alla som var där på Villa Stranna var nöjda och idag när jag lyssnat på inspelningen från koncerten känner jag att det var så bra som det kändes i lördags. Hänger allt ihop? Man får inte vara glad för då går det åt helvete, eller tvärsom, denna vecka när jag var katastrofalt ledsen är jag som nöjdast med framträdandet.

Adrenalinet som höll mig igång på dessa båda tillställningar försvann efter att vi plockat ihop instrumenten på söndag, jag grät hela söndag eftermiddag och kväll, visste inte vad jag skulle göra, det var bara en stor tomhet kvar.

En positiv sak, Ann var med på Villa Stranna med två kompisar, dom var mina speciella fans och det var roligt att hon kunde släppa loss på lördag kväll, livet går vidare eller hur, hur svårt det än blir.

Så mina vänner, älska varandra, tänk på att familjen är det viktigaste.

Lite till faktiskt, när jag har skrivit i bloggen om hur vi mått och när vi tackat för allting har jag glömt en del saker, jag kan bara skylla på mig själv och mitt ego, jag har för det första glömt att involvera Robban och det stör mig jättemycket, Kristins bror som alltid varit en jättesnäll kille och som Kristin älskade.
Jag har inte heller nämt hennes kusin Josefin som hon alltid sett upp till och dom har alltid varit "close" Jag vet att hon inte för allt i världen skulle vilja att jag missade att skriva om er. Förlåt.

Äntligen fick jag in Minneskortet från Kristins begravning här på bloggen, med hjälp av Ann och Toby. Nu kan alla som inte var med se vilka låtar som spelades och ni som var med kan minnas, med lite ljushet kanske, det var vackert eller hur?

Så nu kan jag lungt ladda vidare inför morgondagens spelning med GO Band på Villa Stranna i Trollhättan.

Ha en bra helg folks, så bra det nu kan bli.

En oerhört fin ceremoni igår när Kristin begravdes, oerhört svårt att ta in som någon skrev här på bloggen för ett tag sedan, Anna tror jag. Jag kan inte skriva en rad utan att tårarna kommer.

Jag måste försöka ändå, Roland Lundgren som ceremoniförrättaren hette gjorde ett mycket fint jobb, han hade fått uppgifter om Kristin från oss och satte ihop en berättelse om hennes liv utifrån dom.

Theo var fantastisk under begravningen, det är tur han är så liten, en treochetthalvtåring förstår nog inte vad som händer när det sitter en 80 personer och gråter. Han satt i mormors knä en stund och i pappas knä en stund och sedan stod han på min högerfot och åkte upp och ned när jag trampade takten till dom olika låtarna, jag kan lägga ut en bild sedan på hennes "Minneskort"  så ni kan se vad som hände under akten.

Det blir till att starta om livet nu efter begravningen men det är inte lätt, allt påminner mig om henne, banala saker som att gå och klippa sig för att sedan inte kunna ringa henne och berätta, jag visade en kompis hur man skulle använda Whatsapp och det sista smset där var från Kristin där hon skrev God Natt. Jag vill berätta för henne om spelningen på lördag på Villa Stranna, jag vill berätta för henne om julklappen jag fick av henne och som  skall bytas men som inte affären fått fram ännu. Jag vill berätta för henne att Theo ritar minst en spindel i veckan till mig på dagis. Men troligen vet hon allt det där redan men jag vill ju berätta det för henne.

Jag skall inte skriva så mycket mer nu, jag vill bara tacka alla från oss, Theo, Mattias, Ann och mig för allt stöd  ni gett, för alla kommentarer här på bloggen, för allt som är skickat både till Cancerfonden och till Heaven is overrated.

Pray for me Mama, I´m a Gypsy now med Jason & The Scorchers går på Spotify när jag sitter och skriver, det var inte heller bra för tårarna. Låten handlar om saknad även efter tio år.

Jag försöker lägga ut minneskortet här under, just nu går det inte för min scanner har fått en knäpp.

Ha det bra folks, jag försöker.