60 years of Maximun Rythm & Blues, del 1, 50 talet

När jag var liten var jag ett mycket snällt barn enligt min mamma, mina sex mostrar, som ofta var på besök, tyckte dessutom att jag var rolig, jag har ingen aning om varför, jag kommer ihåg en gång på Skyttegatan där jag bodde som liten, att en av mostrarna ville ha en bit hushållspapper och jag sprang och hämtade hela rullen, den satt såklart fortfarande kvar i hållaren och det blev några meter papper utdraget men sådant ansågs tydligen vara roligt.

Jag var inte så tuff när jag var liten, jag gick nog omkring och sjöng mest tror jag, ofta spelade Ronny Söder, Putte Sjöö, Christer Micke (Store Christer) och jag fotboll på gärdet, det var mycket tuvor och Micke myntade då uttrycket " ja nej synd"  för  bollen var ofta på väg mot mål, studsade fel och gick utanför.

Jag fick också sjunga på examen när vi gick ur tvåan och trean, en gång spelade Eivor Sjöö orgel och jag sjöng "Äpplen och Päron dom växa på trän"  alla mammor fick tårar i ögonen av min fina sång och min mamma nästan sprack av stolthet. Eivor nådde inte upp riktigt och fick sitta på en kudde, hon vickade på rumpan ungefär som Butter gör på julafton när han spelar orgel, hon är tyvärr borta nu efter vad jag hört.

I skolan hade jag dom första tre åren "Fröken Olsson" som lärarinna, hon var sådär jättesnäll som man förväntar sig att småskolelärarinnor skall vara, jag såg henne nog bara arg en gång, det var när vetrinär Hedners pojk skulle fylla nio, eller om det var tio år, alla pojkar i hela klassen fick komma hem till Hedners, som var nyinflyttade, men Kent fick inte komma, han var den som var bäst i klassen men han var en vanlig arbetarpojk och vetrinären pojk ville vara bäst så Kent fick inte komma, här fick jag min första lektion i klasstänkande, jag var väldigt nära att inte gå på kalaset men vågade inte utebli på grund av trycket. När fröken Olsson fick reda på att inte Kent var med, det var jag som talade om det faktiskt, så blev hon arg och konfronterade vetrinärsonen, hon fick svaret att inbjudningskorten räckte inte, då var hon svart i ögonen, fröken Olsson levde sina sista år på Lindkullen, hon blev en bra bit över nittio har jag för mig, jag trodde hon var över sextio när jag gick i ettan men hon kan bara ha varit cirka fyrtio år. Tänk vad folk såg gamla ut förr.

Vi var ett rätt bra kamratgäng i småskolan, förutom tidigare nämde Kent så hette några av kompisarna, Putte, Pjärro, Gustav, Kaj Hansson, Ingemar Nelson, Lars Ström och Kjell Siri, Tommy Plåtarn, vars tvillingbror dog när han sprang ut bakom bussen på Göta när dom åkte hem från skolan, vi fick gå på begravningen det minns jag men jag kommer inte ihåg så mycket av den
Det fanns ju en massa tjejer i klassen också men dom var ju ointressanta på femtiotalet.

Jag sjöng som sagt mycket, var med i Luciatåget i andra klass och det var klart att några retade sig på det, Lars Ström till exempel, han gillade Elvis, han såg till och med ut som Elvis men han kunde inte sjunga, tråkigt för honom.

Jag köpte min första skiva på Sahlströms Elektriska, dom sålde skivor då, jag skulle köpa King Creole med Elvis men den var slut så jag köpte en EP (4 låtar för er som inte vet) Rip It Up, Paralyzed, Love Me och When My Blue Moon Turn To Gold Again, lärde mig alla texterna, trodde jag, och sjöng och spelade på en trasig leksaksbalalaika som farsan troligen hittat hos Westin, (skrothandlarn)
Jag köpte fler skivor med Elvis på femtiotalet och det slutade med att jag hade sjutton skivor med Elvis, dom sista köpte jag cirka 60-62 men då hade han tappat gnistan, det tyckte jag redan då.
Elvis dog när han åkte in i lumpen, det har jag alltid sagt.

I slutet av femtiotalet började jag umgås (hänga) med Lars Göran Gunnarsson och Lars och Åke Stendahl 
dom var ju några år yngre än mig och jag tror att det har satt sina spår att jag alltid varit mest med yngre kompisar. Vi lekte mycket i rören på Cementgjuteriet och byggde hyddor där vi gömde porrtidningar m.m.
Vi råkade också ut för en del äventyr när det kom barn från andra delar av Edet, t.ex. Negerbyn och förstörde våra grejer, det har väl alltid varit lite konkurrens mellan dom olika områdena och inte så lite avundsjuka på oss från Skarpskytten.

Fotbollsmässigt var det inte så mycket mer än att spela på gärdet, vi hade världens längst fotbollsplan ett tag, Sigge Marberg tror jag var med och sätte upp stolparna, planden började vid Gärdhemsgatan och gick nästan ända upp till Bygget, en bra bit över 200 meter, jag tror aldrig jag orkade över mitten.
Annars var det naturligtvis VM-58 man minns bäst, jag kan fortfarande räkna upp både Sveriges och Brasiliens lag från finalen.
Den enda match jag såg (inte såg) var Sverige - Wales i ett tält i Ljungskile, jag stod längst bak och hade inte en chans att uppfatta någonting.
Ljungskile och Anfasteröd var där jag vistades på sommaren, Farfarn hade en sommarstuga där jag var varje sommar under femtiotalet och även en del på sextiotalet men då var inte farmor och farfar med längre.

Följ den spännande fortsättningen nästa vecka i del 2, 60 talet.




Kommentarer
Postat av: Kristin

Det bästa du skrivit på länge. 50-talet rules! Inredningsmässigt alltså... övrigt har jag inte många åsikter om.

2009-11-25 @ 20:08:08
Postat av: Kungen i Lödöse

Det är roligt att få höra hur det var i stan förr i tiden. Själv har jag nog inga minnen från Edet före 1979 och då var jag redan 10.

2009-11-25 @ 23:05:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0