Torsdag 9/2
Vi fyra, Theo, Mattias, Ann och jag tackar för allt stöd vi fått här på bloggen, på Facebook och via sms.
Jag kommer att skriva mer om Kristin men jag måste ha lite tid att samla mig först, det blir mycket tårar men också en hel del skratt kan jag tänka mig, bland annat drömde jag tre dagar i rad för några veckor sedan och jag kommer ihåg vad jag drömt när jag vaknade.
Nu blev det en cliffhanger hade Kristin sagt.
Tack till dig också, som har orkat hålla oss uppdaterade om det hemska när Kristin själv inte kunnat förgylla dagen med sina skarpa och roliga inlägg. Jag är hemskt ledsen för er skull, förstår att det måste vara en oerhörd förlust. Jag önskar också att jag lärt känna Kristin under helt andra omständigheter (vi träffades bara på SU) Kramar till er (och mest Theo)
Jag har följt er kamp och kan bara känna med er. Det gör så ont, så ont.
Kramar till er.
Sarah och jag träffades idag.... Tårar tomhet minnen skratt, allt i en salig röra, rörda över ert mod, ork, och att ni tillåtit så många följa denna plågsamma period. Återigen tack! Kristin ärvde sin fars fantastiska förmåga att uttrycka sig i skrift, det är en sak som är säker! Kommer fortsätta kika in här så ofta jag kan! Kram till ER igen!
jag beklagar sorgen! Kristin fattas!
Kristin berörde många via sin blogg, även innan den fucking jävla kukcancern. Vi är många "gamla" bloggare och scrappare (från hennes gamla hobby scrapbooking) som följt henne under många år. Hon har berört oss. Jag har ännu en gång uppmanat mina bloggvänner att skänka en slant till Kristins insamling. Det är så vi kan visa vårt stöd.
Kristin, Vila i frid min vän!
jag beundrar dej för att du orkat och skriva varje dag. jag beklagar ännu en gång sorgen. Kristin kommer alltid att finnas i mitt hjärta.
Många kramar Ulrika
Ofattbart och svårt att ta in. Har tänkt på er ganska mycket den senaste tiden. Mötte dig i affären idag, och visste inte.
Tänker på er. Mikael
Tack för att du har orkat delat med dig av er svåra tid. Det är så tomt här på jobbet nu. Jag saknar vår fina spralliga och härliga Kristin. Tänker på er alla. Och hälsa så mycket till Ann.
Kram Barbro
Jag fick aldrig förmånen att träffa Kristin men läste hennes blogg och vi delade våra liv på Cancertjejer-forumet.
Till er, hennes familj, vill jag skicka massor med styrka och kramar.
Till Kristin vill jag säga tack. Tack för att du delade med dig av din kamp, ditt mod och din vardag. Sov gott! Vi ses! Kram, Pernilla
Tänker så mycket på er Krister och Ann och inte minst Theo.Lider med er Kram till ER BÅDA
Finns inga ord, skickar en stor kram o en dikt: När solen gått o när himmelen är mörk, när stjärnorna tindrar och världen sveps in i månens silverne sken. Då släpper vi taget, andas sakta ut, sjunker tillbaka ned i drömmarnas hav, vi förs av dess strömmar till fjärran stränder... Hoppas att ni möter Kristin i era drömmar kram
Ingen aning om kampen, sorgen, ilskan. Vet bara att jag har barn och barnbarn, förnimmer en aning.
Sköt om er.
L
Så så så himla ledsamt. Jag och Kristin kände varandra genom våra bloggar och det är redan så tomt utan henne. Det som får mig att bli på bättre humör är när jag tänker på hur hon kommer röra runt i himlen med sina sylvassa kommentarer.
Ta hand om er och krama Theo.
Jag skrev i en tidigare kommentar att jag önskade så innerligt att Kristin skulle få bli frisk. Kikade på bloggen för några dagar sedan och läste till min bedrövan att den önskan inte slog in. Tårarna rann då på mig där jag låg i mitt bb-rum och jag kände och känner en frustration över att hudcancern vann igen. Frustration över att den berövat en dotter, fru och mamma.
Jag kände inte Kristin. En kommentar i min blogg samt på cancerfondens facebooksida var den enda kommunikationen. Men sen följde jag hennes blogg. Och sedan den här och kommer att fortsätta att göra det.
Kristin. Kanske möter du min farbror där man hamnar efter detta liv. Hälsa till honom. Han togs härifrån av samma jävla cancer som du.
Krister!
Det är med stor bedrövelse jag tagit del av det tunga beskedet. Mina innerliga tankar går till dig och de dina i denna svåra stund.
Ja herre gud vad ni skriver fint, jag känner inte er alla men jag tar åt mig av hela mitt hjärta och det vet jag att Ann, Mattias och lille Theo gör också.
Mitt allra största deltagande i er sorg. Jag har själv förlorat ett barn, ett vuxet barn och som var far till en liten son. Och jag som mor kan fortfarande efter många år inte acceptera förlusten, men förmår leva med den någorlunda, men annorlunda, mer stilla och betänksam över livets glädjeämnen och sorger. En dag i taget, dagar blir till veckor, veckor blir till månader, och månader blir till år, och så går livet vidare ändå. Det tar många år och inget blir längre som förut. Ta hand om varandra!
