Rockresa till Oslo
När mitt favoritband Jason & The Shorchers fick en spelning i Oslo blev jag naturligtvis tvungen att fixa biljetter dit, jag fick med mig Pär och inte hans alter ego "Gaismannen*" på grund av detta blev denna rockresa inte vad jag trott från början utan en mycket "nykter" resa.
Jag laddade upp som vanligt med flera sorters vin, inte en chans sade Pär, vi åkte buss från Uddevalla och landade i Oslo bara tre och en halv timma senare, snabbt in på hotellet som inte var ett hotell utan ett "hostel" vilket betyder att man kan ligga åtta man i samma sovsal, vi hade turen att vara ensamma så vi lade oss i överslafarna närmast fönstret och somnade direkt, inga andra kom för att sova i vår sovsal som tur var.
Vi vaknade efter vår eftermiddags vila, någon ropade på ett icke nordiskt språk, jag frågade Pär om han visste om norrmännen använde sig av minareter för att väcka folk, ingen aning sade Pär, det är nog invandratätt här bara, vilket visade sig vara ganska nära sanningen.
När vi gick ut för att kolla staden så visade det sig att 85% av alla vi mötte var ínvandrare, vi bodde troligen mitt i en flyktingförläggning.
Skit sak samma, vi hittade relativt snabbt "Rockefeller Music Hall" som stället hette där Jason skulle spela,
och nu fort som fan till koncerten.
Jason & The Schorchers har släppt en ny CD, den första på många år och jag hade naturligtvis pluggat den stenhårt i flera veckor, jag och Pär beställde var sin direkt från Jasons hemsida, vi fick var sin, med autografer från både Jason och Warner, jag kunde alla texterna utantill, dom spelade hela sex låtar från den nya CDn, resten var gamla godingar och The Schorchers var i kanonform.
Dom har två nya medlemmar, en ny basist som heter Al Collins och vars fru heter Stacey Collins och är en känd countrysångerska, en ny trummis som heter Pontus Snibb och som kommer från Sverige, troligen från Malmö och han är vad vi förstår inte släkt med Janne Snibb.
Spelningen i Oslo var faktiskt bättre än den i Köpenhamn för två år sedan, bandet lät mer sammspelt men nu är det ju också så att jag var mycket mer nykter än i Köpenhamn, Gaismannens frånvaro drog ju också ner mitt alkointag, vilket ju är positivt.
Denna gång hade vi ingen direkt kontakt med bandet, endast Warner var ute och skrev autografer efter koncerten, sammanfattnignsvis var det en kanonkoncert, en rolig grej var att det stod unga tjejer och killar och sjöng med i dom nya låtarna, mänskligheten kanske inte är helt död efter allt.
En anekdot måste jag ju få med idag, när man går ut och rökar, t.ex. innan koncerten, kommer man ju i kontakt med en massa andra folk, denna gång norrmän, en del av oss kom i samspråk och jag berättade för en kille att när dom var i Köpenhamn lyfte jag upp Jason på scenen när han varit ute bland publiken, han toppade mig direkt när han sade att 2008 var Jason med fru hemma hos honom i Oslo på middag och att han skulle träffa Jason efter koncerten, OK jag fick ge mig, det var ju bättre naturligtvis, men det var Farmer Jason som var hemma hos honom, jag lyfte ju ändå Jason Ringenberg med mina händer.
Det var en oförglömlig spelning denna afton, tack vare att inte Gaismannen var med så minns jag hela koncerten, tack min vän.
Rock on folks.
Och som Jason alltid avslutar sina mail med:
Jag laddade upp som vanligt med flera sorters vin, inte en chans sade Pär, vi åkte buss från Uddevalla och landade i Oslo bara tre och en halv timma senare, snabbt in på hotellet som inte var ett hotell utan ett "hostel" vilket betyder att man kan ligga åtta man i samma sovsal, vi hade turen att vara ensamma så vi lade oss i överslafarna närmast fönstret och somnade direkt, inga andra kom för att sova i vår sovsal som tur var.
Vi vaknade efter vår eftermiddags vila, någon ropade på ett icke nordiskt språk, jag frågade Pär om han visste om norrmännen använde sig av minareter för att väcka folk, ingen aning sade Pär, det är nog invandratätt här bara, vilket visade sig vara ganska nära sanningen.
När vi gick ut för att kolla staden så visade det sig att 85% av alla vi mötte var ínvandrare, vi bodde troligen mitt i en flyktingförläggning.
Skit sak samma, vi hittade relativt snabbt "Rockefeller Music Hall" som stället hette där Jason skulle spela,
och nu fort som fan till koncerten.
Jason & The Schorchers har släppt en ny CD, den första på många år och jag hade naturligtvis pluggat den stenhårt i flera veckor, jag och Pär beställde var sin direkt från Jasons hemsida, vi fick var sin, med autografer från både Jason och Warner, jag kunde alla texterna utantill, dom spelade hela sex låtar från den nya CDn, resten var gamla godingar och The Schorchers var i kanonform.
Dom har två nya medlemmar, en ny basist som heter Al Collins och vars fru heter Stacey Collins och är en känd countrysångerska, en ny trummis som heter Pontus Snibb och som kommer från Sverige, troligen från Malmö och han är vad vi förstår inte släkt med Janne Snibb.
Spelningen i Oslo var faktiskt bättre än den i Köpenhamn för två år sedan, bandet lät mer sammspelt men nu är det ju också så att jag var mycket mer nykter än i Köpenhamn, Gaismannens frånvaro drog ju också ner mitt alkointag, vilket ju är positivt.
Denna gång hade vi ingen direkt kontakt med bandet, endast Warner var ute och skrev autografer efter koncerten, sammanfattnignsvis var det en kanonkoncert, en rolig grej var att det stod unga tjejer och killar och sjöng med i dom nya låtarna, mänskligheten kanske inte är helt död efter allt.
En anekdot måste jag ju få med idag, när man går ut och rökar, t.ex. innan koncerten, kommer man ju i kontakt med en massa andra folk, denna gång norrmän, en del av oss kom i samspråk och jag berättade för en kille att när dom var i Köpenhamn lyfte jag upp Jason på scenen när han varit ute bland publiken, han toppade mig direkt när han sade att 2008 var Jason med fru hemma hos honom i Oslo på middag och att han skulle träffa Jason efter koncerten, OK jag fick ge mig, det var ju bättre naturligtvis, men det var Farmer Jason som var hemma hos honom, jag lyfte ju ändå Jason Ringenberg med mina händer.
Det var en oförglömlig spelning denna afton, tack vare att inte Gaismannen var med så minns jag hela koncerten, tack min vän.
Rock on folks.
Och som Jason alltid avslutar sina mail med:
"Committment is the daily triumph of integrity over cynicism."
Kommentarer
Trackback
