Semesterblogg 1 - VM
Vilket dödstråkigt VM hittils, går inte att jämföra om när Sverige är med i och för sig, men jag brukar ändå tycka att det är kul med fotboll varje dag. Det jag känt så här långt in i turneringen är att alla fuskare måste bort, alla dessa filmningar gör att det måste till videogranskning, inte bara felbedömningar av dommare och linjemän, det såg vi ju igår när Tevez nickade in 1-0 på en solklar offside och när Englands mål blev bortdömt mot Tyskland.
Jag kan förstå Tyskarnas "betalt och kvitterat sedan 66" men idag när allt går fortare och fortare, filmningarna blir fler och fler och när domarna är satta under en sådan press med storbildsjumbotroner och alla repriser då går det inte att få en rättvis tävling.
Ishockey har ju för det första fler domare, dom har videogranskning, i fotboll bör det gå att bestämma snabbare än i hockey till och med för där är det ju inte lika trångt med klubbor och spelare och mycket mindre mål, ett blixtsnabbt stopp, domaren kollar på jumbotronen eller vad det heter och bestämmer sig för vad som är rätt.
Jag är med i fyra olika VM tips och det går åt skogen i samtliga, ändå har jag hyfsat rätt i vilka lag som går vidare, i nuläget ligger väl Brasilien bra till för seger men Argentina utmanar, dom Europeiska lagen kan tydligen bara vinna i Europa, alla trodde att Afrika skulle få med lag upp i semi men det är helt kört.
Vårt U-lag har spelat färdigt för säsongen, A-laget har en match kvar, borta mot Åsebro men jag får inte åka med, jag har missat alla vinster i år förutom senaste matchen men det var på hemmaplan.
Istället köper jag nog en bassäng så att Theo kan lära sig simma redan i sommar.
Nästa blogg kommer att bli en Rockresa, denna gång utan vare sig Gaismannen eller Pär.
Oroar mig nu bara för pappersinsamlingen imorgon, VM håller på och killarna hittar nog på alla möjliga orsaker till att inte ställa upp, jag säger som Jason.
"Committment is the daily triumph of integrity over cynicism."
Rock on folks.
Sjukdom och helvete
Igår kväll fick jag reda på att min gamle klasskompis Krister "Pjärro" har gått vidare till en får vi hoppas bättre värld, vi gick i samma klass i alla år i skolan och han var en bra kompis.
Han berättade själv för mig när vi satt vid samma bord på Lengroth´s för ungefär ett och ett halvt år sedan att han fått cancer i magen. Han måste kämpat på bra under den långa tid det tog för sjukdomen att vinna.
Nu tar jag lite historier om Pjärro, han spelade högerytter i fotbol, blixtsnabb men inte så teknisk, han sköt bra, han spelade nog mest i B-laget tror jag, jag var inte så involverad dessa år i slutet av 60-talet, jag höll på med annat.
När jag kom tillbaka till fotbollen igen 73 var han med i B-laget, jag blev naturligtvis ledare direkt, "Natural Born Leader" haha.
Krister Pjärro hade vi många namn på, "Putt och steck" till exempel, det betyder slå bollen på utsidan av backen och använd snabbheten för att komma förbi.
Han gjorde detta ofta och därför namnet, när han väl kom förbi sköpt han "alltid" i burgavelns utsida, det är väl också en skröna att han alltid gjorde det men det hände väldigt ofta.
Han var ofta lite disträ kan man säga, han kom till kafeterian och sade "Det här Sankt Mellby, var ligger det.
St. Mellby skulle vi till, ja ni förstår.
Vi umgicks aldrig socialt men jag minns honom med glädje från alla år i skolan, han hette Andreasson i efternamn och startade alltid 30 sekuner efter mig i skidtävlingarna, körde ikapp mig direkt och jag hängde på, han var en bra idrottsman och en bra kamrat.
Cancer får en att tänka på livet, vad är en sketen Diabetes eller ont i ryggen egentligen, temporära bakslag som går över om man sköter sig.
Jag tänker på hans Miriam och vilket helvete hon haft dessa år, hans barn som mister sin pappa alldeles för tidigt.
När jag fick domen "Typ 2 diabetes" i slutet av januari gav jag mig fan på att vara nere i normala siffror innan semestern, jag hade 16 i kort socker då och när jag var och testade igår var det korta 4.7 och det långa 5.2.
Jag lyckades alltså med vad jag föresatt mig men det kan man aldrig göra med cancer.
Nu skall jag gå ned i rummet och gråta lite.
Ha det bra kompis.
Rockresa till Oslo
Jag laddade upp som vanligt med flera sorters vin, inte en chans sade Pär, vi åkte buss från Uddevalla och landade i Oslo bara tre och en halv timma senare, snabbt in på hotellet som inte var ett hotell utan ett "hostel" vilket betyder att man kan ligga åtta man i samma sovsal, vi hade turen att vara ensamma så vi lade oss i överslafarna närmast fönstret och somnade direkt, inga andra kom för att sova i vår sovsal som tur var.
Vi vaknade efter vår eftermiddags vila, någon ropade på ett icke nordiskt språk, jag frågade Pär om han visste om norrmännen använde sig av minareter för att väcka folk, ingen aning sade Pär, det är nog invandratätt här bara, vilket visade sig vara ganska nära sanningen.
När vi gick ut för att kolla staden så visade det sig att 85% av alla vi mötte var ínvandrare, vi bodde troligen mitt i en flyktingförläggning.
Skit sak samma, vi hittade relativt snabbt "Rockefeller Music Hall" som stället hette där Jason skulle spela,
och nu fort som fan till koncerten.
Jason & The Schorchers har släppt en ny CD, den första på många år och jag hade naturligtvis pluggat den stenhårt i flera veckor, jag och Pär beställde var sin direkt från Jasons hemsida, vi fick var sin, med autografer från både Jason och Warner, jag kunde alla texterna utantill, dom spelade hela sex låtar från den nya CDn, resten var gamla godingar och The Schorchers var i kanonform.
Dom har två nya medlemmar, en ny basist som heter Al Collins och vars fru heter Stacey Collins och är en känd countrysångerska, en ny trummis som heter Pontus Snibb och som kommer från Sverige, troligen från Malmö och han är vad vi förstår inte släkt med Janne Snibb.
Spelningen i Oslo var faktiskt bättre än den i Köpenhamn för två år sedan, bandet lät mer sammspelt men nu är det ju också så att jag var mycket mer nykter än i Köpenhamn, Gaismannens frånvaro drog ju också ner mitt alkointag, vilket ju är positivt.
Denna gång hade vi ingen direkt kontakt med bandet, endast Warner var ute och skrev autografer efter koncerten, sammanfattnignsvis var det en kanonkoncert, en rolig grej var att det stod unga tjejer och killar och sjöng med i dom nya låtarna, mänskligheten kanske inte är helt död efter allt.
En anekdot måste jag ju få med idag, när man går ut och rökar, t.ex. innan koncerten, kommer man ju i kontakt med en massa andra folk, denna gång norrmän, en del av oss kom i samspråk och jag berättade för en kille att när dom var i Köpenhamn lyfte jag upp Jason på scenen när han varit ute bland publiken, han toppade mig direkt när han sade att 2008 var Jason med fru hemma hos honom i Oslo på middag och att han skulle träffa Jason efter koncerten, OK jag fick ge mig, det var ju bättre naturligtvis, men det var Farmer Jason som var hemma hos honom, jag lyfte ju ändå Jason Ringenberg med mina händer.
Det var en oförglömlig spelning denna afton, tack vare att inte Gaismannen var med så minns jag hela koncerten, tack min vän.
Rock on folks.
Och som Jason alltid avslutar sina mail med:
"Committment is the daily triumph of integrity over cynicism."
