Gaismannen är död!
Min främste vapendragare i Rock n´ Roll resor är borta, det var ett beslut han tog själv och det är många som saknar honom, jag tror att beslutet växt fram under året och när han väl bestämde sig så fanns det ingen återvändo, Gaismannen gör som ni vet om ni läst den här bloggen inga halvmesyrer, skall det vara, så skall det vara.
Jag känner honom ju bäst av alla och har följt hans karriär sedan 1982, under vissa perioder lite från distans men det sista året på mycket nära håll.
Han var i sina bästa stunder mycket underhållande, dom flesta av er tycker nog att han är det hela tiden men jag har sett en del mörka sidor under åren, kanske mest när han var 30-40 gjorde han en hel del otroliga saker som inte många känner till.
Han har, trots att han är 13 år yngre än mig lärt mig otroligt mycket om musik, det var han som visade mig Satellites, Jason och mycket annat, han har ju en smak som enligt honom själv är bättre än allmännhetens (en trubadur sade dom orden om honom på 90 talet och dom har han verkligen hållt fast vid) och hans smak är ju som ni förstår varierande, eller kanske splittrad, jag har svårt att hänga med i svängarna ibland, han gillar Buddy Miles, Frank Zappa, Jimi, Stones, Beatles, Doors ja ni ser att det är nästan bara gammalt, han gillar inte mina största favoriter (efter Beatles då) Elton, Bruce (han lämnade Ullevi i halvtid i somras) dom är för mycket middle of the road så att säga.
Han har aldrig sett på Melodifestivalen, Let´s Dance eller Körslaget, när dom programmen kommer kör han en gammal VHS med Eric Burdon från Rockpalazt.
En del av hans något udda sidor är att när han druckit lite lite för mycket så spelar han aldrig klart en enda låt, jag minns när han bodde på Göta och vi varit på fest och hamnade i hans övervåning, jag kröp bakom honom och stoppade i CD skivor i fodral allt eftersom dom kom flygande ur spelaren, han vadade i skivor och jag försökte rädda så mycket det gick.
Det var den gången hans ex. kom och sa att nu får ni sluta, OK sa Gaismannen vi drar till Edet, genom skogen, i lågskor i snön, kom vi til slut fram till Gamla Kyrkogården, han hade ramlat på vägen och låtsades vara död men jag hittade puls direkt och bad honom skärpa sig, väl vid kyrkogården skulle han prata med morfarn, satte sig vid gravstenen och började prata, jag tror han svarade sig själv också, han skrattade en hel del också naturligtvis.
Väl hemma hos mig tog han en taxi och åkte hem, så gick det ofta till.
Vi har haft våra duster genom åren också, sitter vi och tittar på en DVD med Rory Gallagher i min källare så kan han ropa: Shadow Play eller Mr. McAvoy i örat på en samtidigt som han drar ett fusknacksving så man åker ned i soffan och har man då ont i ryggen så blir man ju förbannad, då kan han säga, jaja det var väl inte så farligt men det är ju inte han som har ont i ryggen, men man kan ju inte vara arg länge på en person som kan sätta alla tonerna på solot till Sympathy for The Devil utan att missa en fingersättning, på tennisrack, han kan också texten till The Monkees Theme, alla orden som han tyckte sig höra Monkees sjunga när han var sju år.
Från Hamnen kommer det att under vissa kvällar att stråla en sådan där ljusstråle upp mot skyn, som dom har i Gotham City när dom vill att Batman skall komma, mot molnen kommer det att visas en bild på en kyckling som spelar gitarr, folket vill att det skall komma någon och rädda dom från tristessen, hoppas det går bra för dig men vi saknar dig Gaismannen, RIP (Rock In Peace)
Som slutord en rad av poeten från södra Illinois, "For you can not go on livin´ in that broken whiskey glass"
That says it all.
Jag känner honom ju bäst av alla och har följt hans karriär sedan 1982, under vissa perioder lite från distans men det sista året på mycket nära håll.
Han var i sina bästa stunder mycket underhållande, dom flesta av er tycker nog att han är det hela tiden men jag har sett en del mörka sidor under åren, kanske mest när han var 30-40 gjorde han en hel del otroliga saker som inte många känner till.
Han har, trots att han är 13 år yngre än mig lärt mig otroligt mycket om musik, det var han som visade mig Satellites, Jason och mycket annat, han har ju en smak som enligt honom själv är bättre än allmännhetens (en trubadur sade dom orden om honom på 90 talet och dom har han verkligen hållt fast vid) och hans smak är ju som ni förstår varierande, eller kanske splittrad, jag har svårt att hänga med i svängarna ibland, han gillar Buddy Miles, Frank Zappa, Jimi, Stones, Beatles, Doors ja ni ser att det är nästan bara gammalt, han gillar inte mina största favoriter (efter Beatles då) Elton, Bruce (han lämnade Ullevi i halvtid i somras) dom är för mycket middle of the road så att säga.
Han har aldrig sett på Melodifestivalen, Let´s Dance eller Körslaget, när dom programmen kommer kör han en gammal VHS med Eric Burdon från Rockpalazt.
En del av hans något udda sidor är att när han druckit lite lite för mycket så spelar han aldrig klart en enda låt, jag minns när han bodde på Göta och vi varit på fest och hamnade i hans övervåning, jag kröp bakom honom och stoppade i CD skivor i fodral allt eftersom dom kom flygande ur spelaren, han vadade i skivor och jag försökte rädda så mycket det gick.
Det var den gången hans ex. kom och sa att nu får ni sluta, OK sa Gaismannen vi drar till Edet, genom skogen, i lågskor i snön, kom vi til slut fram till Gamla Kyrkogården, han hade ramlat på vägen och låtsades vara död men jag hittade puls direkt och bad honom skärpa sig, väl vid kyrkogården skulle han prata med morfarn, satte sig vid gravstenen och började prata, jag tror han svarade sig själv också, han skrattade en hel del också naturligtvis.
Väl hemma hos mig tog han en taxi och åkte hem, så gick det ofta till.
Vi har haft våra duster genom åren också, sitter vi och tittar på en DVD med Rory Gallagher i min källare så kan han ropa: Shadow Play eller Mr. McAvoy i örat på en samtidigt som han drar ett fusknacksving så man åker ned i soffan och har man då ont i ryggen så blir man ju förbannad, då kan han säga, jaja det var väl inte så farligt men det är ju inte han som har ont i ryggen, men man kan ju inte vara arg länge på en person som kan sätta alla tonerna på solot till Sympathy for The Devil utan att missa en fingersättning, på tennisrack, han kan också texten till The Monkees Theme, alla orden som han tyckte sig höra Monkees sjunga när han var sju år.
Från Hamnen kommer det att under vissa kvällar att stråla en sådan där ljusstråle upp mot skyn, som dom har i Gotham City när dom vill att Batman skall komma, mot molnen kommer det att visas en bild på en kyckling som spelar gitarr, folket vill att det skall komma någon och rädda dom från tristessen, hoppas det går bra för dig men vi saknar dig Gaismannen, RIP (Rock In Peace)
Som slutord en rad av poeten från södra Illinois, "For you can not go on livin´ in that broken whiskey glass"
That says it all.
Kommentarer
Postat av: Kristin
Nu slutar jag läsa din blogg! Men det var fint, det var det.
Postat av: Krister
Inte ett öga torrt, men det var synd att du tog det bokstavligt, läser man texten noga så förstår man att det är Alter Egot "Gaismannen" som är död, inte Pär.
Trackback
