Rock n´Roll part 3 - Efterdyningar
Efter resan till Köpenhamn har jag haft svår abstinens efter Jason & Co. jag spelar låtar med dom hela tiden i bilen, just nu är jag nere på fyra låtar, alla från CDn Clear Impetous Morning som kom ut 1996, CDn börjar med Self Sabotage och Cappuccino Rosie, två riktiga rökare, som tredje låt kommer vad jag i dagsläget kallar världens bästa rock genom tiderna, Warners gitarr lägger ett fruktansvärt riff eller vad man skall säga, det liksom studsar fram, låten heter Drugstore Truck Drivin´ Man, jag spelar den om och om igen, den har ett enormt driv, när Jason börjar sjunga igen efter Warners solo direkt i samband med tonhöjningen och i samma ögonblick kommer också en tempohöjning, man märker det inte först men jag tyckte det verkade lite underligt så jag satt kvar i bilen i garaget en kväll när jag kom hem från en kamrat jag hälsat på, spelade lagom högt, lutade mig bakåt och blundade och stampade takten med vänstern, precis när glidningen kommer, då höjs tempot, en liten liten aning, det är nästan som det är ett annat "Take"
Jag börjar undra om inte rytmsektionen Perry Baggs på trummor och Jeff Johnson på bass har en större betydelse än jag först trodde, för på denna skiva är dom grymma, dom deltog ju ofta i själva låtskrivandet också, framför allt Baggs, som för övrigt är jättesjuk och inte beräknas leva så länge till, måtte han få ett bra liv i slutet.
Den fjärde låten är faktiskt en ballad som heter Going Nowhere, ingen märkvärdig låt egentligen men en andningspaus efter dom första tre låtarna, när den är slut är det tillbaka till Self-Sabotage igen.
Jag måste säga att jag är lite ledsen idag, igår spelade Warner och Dan Baird i Stockholm, tänk om man haft någon musikintresserad kompis som var villig att åka med, jag deppar och skall åka til Trollhättan strax, ingen större anledning att åka dit mer än att jag kan spela Drugstore Truck Drivin´ Man hur högt och hur många gånger jag vill.
Igår kvaddade LEIF Kongahälla med 4-0 på Ekaråsen, vi var tillbaka på en plan som passade oss efter förra veckans "Green" i Sävedalen, nä tacka vet jag en ojämn plan, så skall fotboll spelas.
Efter matchen fick jag stryk i kortspel men eftersom jag ändå deppar så spelade det ingen roll, inget kan få mig på bra humör idag.
Rock n´ Roll
Jag börjar undra om inte rytmsektionen Perry Baggs på trummor och Jeff Johnson på bass har en större betydelse än jag först trodde, för på denna skiva är dom grymma, dom deltog ju ofta i själva låtskrivandet också, framför allt Baggs, som för övrigt är jättesjuk och inte beräknas leva så länge till, måtte han få ett bra liv i slutet.
Den fjärde låten är faktiskt en ballad som heter Going Nowhere, ingen märkvärdig låt egentligen men en andningspaus efter dom första tre låtarna, när den är slut är det tillbaka till Self-Sabotage igen.
Jag måste säga att jag är lite ledsen idag, igår spelade Warner och Dan Baird i Stockholm, tänk om man haft någon musikintresserad kompis som var villig att åka med, jag deppar och skall åka til Trollhättan strax, ingen större anledning att åka dit mer än att jag kan spela Drugstore Truck Drivin´ Man hur högt och hur många gånger jag vill.
Igår kvaddade LEIF Kongahälla med 4-0 på Ekaråsen, vi var tillbaka på en plan som passade oss efter förra veckans "Green" i Sävedalen, nä tacka vet jag en ojämn plan, så skall fotboll spelas.
Efter matchen fick jag stryk i kortspel men eftersom jag ändå deppar så spelade det ingen roll, inget kan få mig på bra humör idag.
Rock n´ Roll
För bra planer och Flest grannar vinner.
Igår gick den årliga tävlingen av stapeln, vilket land vinner Eurovisionsschlagern, råkade sätta på TVn för det brukar jag alltid göra när jag skall äta, maten var färdig precis när Finland skulle framföra sitt bidrag, dom körde hårdrock för det är numera Finlands nationalmusik, såg på programmet en stund och såg Sveriges bidrag med Charlotte Perrelli, bara för att jag är Svensk håller jag naturligtvis på just denna låt, jag är patriot, tittade på några fler totalt ointressanta bidrag från länder jag inte minns, helt plötsligt blev det Frankrike och sedan Azerbadjan, dessa två bidra skilde sig från övriga, men Fraknkrike hade satt lösskägg på sina körtjejer och Azerbadjans sångare hade vingar.
Detta bevisar att det är en ren skämttävling, dom två, av dom få bidrag jag hörde, som var "bäst" töntade bort sig i mina ögon, nu röstar ju jag inte ändå men vilka töntar är det som bestämmer i varje land.
Jag läste i Expressen idag att Sverige sköter produktionen av TV programmet för hela Europa och nu var vi beskyllda för att ge Perelli fördelar med kameravinklar och att det skulle vara fusk med i spelet, ansvarig producent säger i Expressen att då skulle det ju var fusk i fotboll och ishockey också, vilken djävla jämförelse, i sport måste man ju göra mål bland annat, det är ju inte jämförbart.
Det bästa dom svenska producenterna kunde gjort i så fall var ju att inte visa bilder av Perelli som ju är sällsynt ful, det kan bara var Håkan Bråkan som tycker hon är snygg, hon såg lika dan ut 1997 när vi såg henne i Trollhättan när hon sjöng med Vizex eler vad dom hette, Håkan stod längst fram vid scen och dreglade, över vad undrade jag, redan då.
Sluta med detta dravel varje år, nu vinner vi står det i tidningarna, Sverigen leder i alla mätningar, sen blir vi 18 nation, troligen med rätta för jag begriper inte denna tävling, som det blev nu så vann landet med mest grannar, alla röstar på sina grannländer, så har det alltid varit om man tänker efter, till och med Kroatien gav högsta poäng till Serbien, idrott förbrödrar säger man ju alltid och det kanske gäller Eurovisionsschlager också, bra i så fall.
I fredags var vi och spelade mot Sävedalen i division 3 nordvästra, planen var kanon, bra gräsmatta och framförallt jämn, detta hämmade oss kraftigt, alla våra passningar var för lösa, vi är vana med att bollen studsar åt helvete på Ekaråsen och vi håller troligen igen vid kort passning, vi lyckades klara oavgjort trots den fina planen, främst tack vare att Sävedalen inte var speciellt bra dom heller.
Nu möter vi Konhahälla hemma på fredag och oj vad dom skall bli överraskade av vår plan.
Ingen mer Rock ´n roll
Nu är det slut på Rockskrivandet, Gaismannen och jag skulle åka till Stockholm för att se Warner E Hodges och Dan Baird spela ihop men när Stockholm Maraton går samtidigt finns det ingen chans att få ett hotellrum och då får det vara, köra hem samma kväll det är meningslöst, målet är ingenting, vägen är allt som poeten sa och får man inte åka tåg då får det vara.
Förra helgen var jag med i spelhålan när det var storspel på hästar, jag kan ju ingenting om hästar men ville vara med och satsade gladeligen 500 kronor, då ingick mat (nåja) öl och del i ett stooooort system, dagen efter fick vi hämta ut 850 kronor för Kivistögubben räknade hem en sjua och när vi andra hade femmor och sexor så blev det bra utdelning, det roligaste (nåja igen) var när Edets ende självutnämnde operasångare skulle sjunga Taube, folk undrade varför jag satt med solglasögonen på, för att jag skäms sade jag.
Till och med Den lilla Stubben som satt bredvid mig som inte har den minsta musikalitet i sig, frågade om han inte kunde få låna solglasögonen när operasångaren drog en andra låt.
Den lilla stubben vann en resväska, det var nämligen frågesport, alla hade alla rätt men Den lilla Stubben vann utslagsfrågan, där man skulle kicka en plastboll flest gånger (han höll sig i väggen hela tiden och vann på tio tillslag) han vann även tävlingen kvällens populäraste kille och fick även äran att leda hem operasångaren med rullator och allt, en helkväll alltså.
Ikväll är det derby mellan LEIF och Inland i Västra Elit Reserv, jag har full tillförsikt för att vårt B-lag skall klara detta, Och ju mer A-lagsspelare Inland kastar in, ju mer tända blir vi, vi har ju skickat över en del spelare till dom i år så att dom skulle få ihop ett B-lag men det kanske inte räcker, vinner vi inte så bygger jag om Ekaråsen till Rockarena istället.
Det är rätt roligt att följa A-lagets matcher just nu, förra veckan var det Warta på Hisingen och denna vecka blir det att åka till Sävedalen, ställen vi aldrig varit på tidigare, att det sen är svårt det visste vi ju från början, men vi verkar hänga med rätt bra, ännu är väl bäst att tillägga.
Förra helgen var jag med i spelhålan när det var storspel på hästar, jag kan ju ingenting om hästar men ville vara med och satsade gladeligen 500 kronor, då ingick mat (nåja) öl och del i ett stooooort system, dagen efter fick vi hämta ut 850 kronor för Kivistögubben räknade hem en sjua och när vi andra hade femmor och sexor så blev det bra utdelning, det roligaste (nåja igen) var när Edets ende självutnämnde operasångare skulle sjunga Taube, folk undrade varför jag satt med solglasögonen på, för att jag skäms sade jag.
Till och med Den lilla Stubben som satt bredvid mig som inte har den minsta musikalitet i sig, frågade om han inte kunde få låna solglasögonen när operasångaren drog en andra låt.
Den lilla stubben vann en resväska, det var nämligen frågesport, alla hade alla rätt men Den lilla Stubben vann utslagsfrågan, där man skulle kicka en plastboll flest gånger (han höll sig i väggen hela tiden och vann på tio tillslag) han vann även tävlingen kvällens populäraste kille och fick även äran att leda hem operasångaren med rullator och allt, en helkväll alltså.
Ikväll är det derby mellan LEIF och Inland i Västra Elit Reserv, jag har full tillförsikt för att vårt B-lag skall klara detta, Och ju mer A-lagsspelare Inland kastar in, ju mer tända blir vi, vi har ju skickat över en del spelare till dom i år så att dom skulle få ihop ett B-lag men det kanske inte räcker, vinner vi inte så bygger jag om Ekaråsen till Rockarena istället.
Det är rätt roligt att följa A-lagets matcher just nu, förra veckan var det Warta på Hisingen och denna vecka blir det att åka till Sävedalen, ställen vi aldrig varit på tidigare, att det sen är svårt det visste vi ju från början, men vi verkar hänga med rätt bra, ännu är väl bäst att tillägga.
Rock ´n Roll part two
Nu äntligen känner jag inspiration att skriva om resan till Köpenhamn, det har varit en hård vecka efter hemkomsten, alla svar man måste ge på frågor som, vad gjorde ni egentligen, söp ni hela tiden eller och vad har du gjort med honom.
Känsliga konstnärsprofiler har känsliga kroppar, har man en bättre smak än allmänheten som Gaismannen har så har man tillstånd att vara lite vek om man jämför med oss lite mer robusta arbetare.
Nog om frågorna, nu till själva resan, jag tog bussen kvart i nio på torsdag morgon från Sibyl, Gaismnnen steg på vid Wäxthuset och sen var det full fart till sent fredag kväll.
i Lödöse började vi prata om att provsmaka lite men vi väntar tills tåget startat blev vi till slut överens om, tåget skulle gå 20 över 11 så det fanns ju gott om tid till att undersöka Centralstationen i Göteborg, tråkigt nog var Pullmanpuben stängd så vi fick sätta oss på torget utanför och kolla lite på folk, då provsmakade vi lite på maten vi hade med oss.
När vi väl kom på tåget blev det bättre fart, tåget gick fort och innan vi visste ordet av var vi förbi Halmstad och första matsäcken var slut, det gick på ca 1,5 timma, när andra matsäcken var slut var vi i Köpenhamn och då hade det gått lite över 4 timmar.
Under tiden vi åkte på vad vi nu kallade Rocktåget träffade vi en hel del trevliga människor, först träffade vi LN som var någonstans från norra Skåne tror jag, hon hörde oss när när vi pratade, för Gaismannen gör inget halvhjärtat, men hon skrattde så vi förstod att vi inte var tråkiga, hon fick bloggadressen och jag hoppas hon läser detta för hon var en riktigt trevlig tjej.
Så fort hon gått av tog en Glasmästare från Norge som var uppväxt i Hällingsjö hennes plats, han hade hört att vi pratade med LN om mat och att vi frågade henne om hon ville ha en Sandwich, hon avböjde dock, men Glasmästaren däremot han var inte nödbedd, han hjälpte mig att äta upp den sista matsäcken för Gaismannen hade somnat mitt i ett telefonsamtal (när han vaknade fortsatte han att prata som om han aldrig sovit och konstigt nog var det någon kvar i andra luren) och det var väl tur att han inte åt mer för han verkade lite mätt om man säger så. Rätt var det var hade vi landat i Köpenhamn.
Åka med tåg det är grejer det, inga som helst problem , heja SJ.
Ut genom dörrarna till Huvudbanstation eller vad det heter, in i en taxi och bad föraren köra till Hotel Saga, kan inte med sade taxichauffören, kör sade vi och han körde runt stationen och in på en tvärgata, 150 m från baksidan järnvägsstationen.
Incheckningen gick fint, rummet var inte betalt som jag fått uppfattning om men Gaismannen fixade det lätt, ner blixtsnabb för att kolla sängarna och sedan sov vi i två timmar lätt.
In i duschen och ut på stan för att leta Hackeböff, en restaurang med glödheta tallrikar hade böffen, vi åt upp den snabbt och gav oss iväg för att leta efter Pumpehuset där Jason & Co. skulle spela, vi gick och gick och till slut fick vi börja fråga oss fram, alla danskarna visade oss åt ganska fel håll utom taxichaufförerna som inte visste någonting, vi frågade en taxi 150 meter från Pumpehuset, han ville köra oss åt fel håll men såpass koll hade vi så den åkte vi inte med.
Till slut, efter många timmars vandrande kom vi fram, stället låg relativt nära hotellet, 500 meter kanske.
Koncerten skall jag inte öda tid på här.
Hemresan däremot blev ett riktigt jippo, Gaismannen och jag åt frukost klockan 8 på morgonen, sedag gick vi och lade oss igen, checkade ut 11 och drog ned till Nyhavn där vi satte oss i solgasset och tog en öl, en jazzorkester spelade och allt var härligt, vi tog en öl till det skall erkännas och framåt eftermiddagen drog vi oss upp mot Hovedjernbanestationen (där satt den) Tågen skulle gå 16.23 och på den lilla TVn där man läser tågavgångar stod det "Helsingborg/Göteborg 16.23 spår 7" Inga problem tyckte vi och satte oss och väntade på tågen och tog lite av matsäcken (som blivit stor igen under natten)
Där slutar det positiva med denna resa, från och med nu går nästan allt åt skogen, tåget kom inte, tåget till Hamburg kom och vi förstod helt plötsligt att nu blev det bråttom, den lilla TVn sade nu spår 3 och klockan 16.30 vilket hon redan var, språngmarch alltså, vi han med tåget, som inte gick längre än till Malmö, 1 timmas väntan på nästa tåg, vi satt i parken och åt lite matsäck, på tåget igen och iväg mot Helsingborg, träffade trevliga människor på tåget som var smockfullt och vi hade ju inga platsbiljetter för vårt tåg stannade ju i Malmö.
Väl i Helsingborg kopplades halva tåget bort, ut som fan genom dörren och rusar fram mot loket (heter det så) och in i sista vagnen som gick till Göteborg, fick tag i en värdinna som sade att vi kunde sitta där vi hittade platser och när vi väl hittade två ihop då hade vi hamnat i den "tysta" vagnen, katastrof, Gaismannen var mätt igen och när han blir mätt så kan han inte vara tyst, vi fick leta upp en icke tyst vagn, vi hittade en där vi fick samsas med en Helsingborgare som skulle flytta till Nya Zeeland, var ligger Gamla Zeeland frågade jag men han förstod inte Göteborgshumorn.
Vi försökte lära honom skillnaden på Göteborska, som han tyckte vi pratade, och överdriven Göteborska som vi använde ibland men han hörde aldrig någon skillnad, han tyckte dock att det var män som oss som gjorde att folk tyckte att Göteborgare var trevliga.
Vi kom hem till slut trots att vi var väldigt nära att hamna fel några gånger, ingen information från SJ och framförallt inte av DSB, vem fan kan höra vad ett danskt fruntimmer säger i en högtalaranläggning som var lika gammal som byggnaden, 1800 talet säkert, rena turen alltså, nä sälj ut skiten till tyskarna.
Trevligt folk träffade vi hela tiden, på bussen hem till Lilla Edet var det säkert många som undrade vad vi var för dårar som satt med en schockorange "Farmer Jason T-shirt" framför oss hela tiden, upphängd på stolen framför.
I det förra inlägget pratade jag om "Det var nog det bästa jag sett" där pratade jag om en koncert med Dan Baird som en av dom bästa vi sett, nu en vecka efter vi kommit hem fick Gaismannen nys på en koncert i Stockholm 30 maj där Dan Baird spelar ihop med Warner E, plus lite andra band, Dan Baird och Warner E ihop, köp sade jag, OK sade Gaismannen, vi tar tåget sade jag, nä sade Gaismannen, jag kör.
Rock ´n Roll
Känsliga konstnärsprofiler har känsliga kroppar, har man en bättre smak än allmänheten som Gaismannen har så har man tillstånd att vara lite vek om man jämför med oss lite mer robusta arbetare.
Nog om frågorna, nu till själva resan, jag tog bussen kvart i nio på torsdag morgon från Sibyl, Gaismnnen steg på vid Wäxthuset och sen var det full fart till sent fredag kväll.
i Lödöse började vi prata om att provsmaka lite men vi väntar tills tåget startat blev vi till slut överens om, tåget skulle gå 20 över 11 så det fanns ju gott om tid till att undersöka Centralstationen i Göteborg, tråkigt nog var Pullmanpuben stängd så vi fick sätta oss på torget utanför och kolla lite på folk, då provsmakade vi lite på maten vi hade med oss.
När vi väl kom på tåget blev det bättre fart, tåget gick fort och innan vi visste ordet av var vi förbi Halmstad och första matsäcken var slut, det gick på ca 1,5 timma, när andra matsäcken var slut var vi i Köpenhamn och då hade det gått lite över 4 timmar.
Under tiden vi åkte på vad vi nu kallade Rocktåget träffade vi en hel del trevliga människor, först träffade vi LN som var någonstans från norra Skåne tror jag, hon hörde oss när när vi pratade, för Gaismannen gör inget halvhjärtat, men hon skrattde så vi förstod att vi inte var tråkiga, hon fick bloggadressen och jag hoppas hon läser detta för hon var en riktigt trevlig tjej.
Så fort hon gått av tog en Glasmästare från Norge som var uppväxt i Hällingsjö hennes plats, han hade hört att vi pratade med LN om mat och att vi frågade henne om hon ville ha en Sandwich, hon avböjde dock, men Glasmästaren däremot han var inte nödbedd, han hjälpte mig att äta upp den sista matsäcken för Gaismannen hade somnat mitt i ett telefonsamtal (när han vaknade fortsatte han att prata som om han aldrig sovit och konstigt nog var det någon kvar i andra luren) och det var väl tur att han inte åt mer för han verkade lite mätt om man säger så. Rätt var det var hade vi landat i Köpenhamn.
Åka med tåg det är grejer det, inga som helst problem , heja SJ.
Ut genom dörrarna till Huvudbanstation eller vad det heter, in i en taxi och bad föraren köra till Hotel Saga, kan inte med sade taxichauffören, kör sade vi och han körde runt stationen och in på en tvärgata, 150 m från baksidan järnvägsstationen.
Incheckningen gick fint, rummet var inte betalt som jag fått uppfattning om men Gaismannen fixade det lätt, ner blixtsnabb för att kolla sängarna och sedan sov vi i två timmar lätt.
In i duschen och ut på stan för att leta Hackeböff, en restaurang med glödheta tallrikar hade böffen, vi åt upp den snabbt och gav oss iväg för att leta efter Pumpehuset där Jason & Co. skulle spela, vi gick och gick och till slut fick vi börja fråga oss fram, alla danskarna visade oss åt ganska fel håll utom taxichaufförerna som inte visste någonting, vi frågade en taxi 150 meter från Pumpehuset, han ville köra oss åt fel håll men såpass koll hade vi så den åkte vi inte med.
Till slut, efter många timmars vandrande kom vi fram, stället låg relativt nära hotellet, 500 meter kanske.
Koncerten skall jag inte öda tid på här.
Hemresan däremot blev ett riktigt jippo, Gaismannen och jag åt frukost klockan 8 på morgonen, sedag gick vi och lade oss igen, checkade ut 11 och drog ned till Nyhavn där vi satte oss i solgasset och tog en öl, en jazzorkester spelade och allt var härligt, vi tog en öl till det skall erkännas och framåt eftermiddagen drog vi oss upp mot Hovedjernbanestationen (där satt den) Tågen skulle gå 16.23 och på den lilla TVn där man läser tågavgångar stod det "Helsingborg/Göteborg 16.23 spår 7" Inga problem tyckte vi och satte oss och väntade på tågen och tog lite av matsäcken (som blivit stor igen under natten)
Där slutar det positiva med denna resa, från och med nu går nästan allt åt skogen, tåget kom inte, tåget till Hamburg kom och vi förstod helt plötsligt att nu blev det bråttom, den lilla TVn sade nu spår 3 och klockan 16.30 vilket hon redan var, språngmarch alltså, vi han med tåget, som inte gick längre än till Malmö, 1 timmas väntan på nästa tåg, vi satt i parken och åt lite matsäck, på tåget igen och iväg mot Helsingborg, träffade trevliga människor på tåget som var smockfullt och vi hade ju inga platsbiljetter för vårt tåg stannade ju i Malmö.
Väl i Helsingborg kopplades halva tåget bort, ut som fan genom dörren och rusar fram mot loket (heter det så) och in i sista vagnen som gick till Göteborg, fick tag i en värdinna som sade att vi kunde sitta där vi hittade platser och när vi väl hittade två ihop då hade vi hamnat i den "tysta" vagnen, katastrof, Gaismannen var mätt igen och när han blir mätt så kan han inte vara tyst, vi fick leta upp en icke tyst vagn, vi hittade en där vi fick samsas med en Helsingborgare som skulle flytta till Nya Zeeland, var ligger Gamla Zeeland frågade jag men han förstod inte Göteborgshumorn.
Vi försökte lära honom skillnaden på Göteborska, som han tyckte vi pratade, och överdriven Göteborska som vi använde ibland men han hörde aldrig någon skillnad, han tyckte dock att det var män som oss som gjorde att folk tyckte att Göteborgare var trevliga.
Vi kom hem till slut trots att vi var väldigt nära att hamna fel några gånger, ingen information från SJ och framförallt inte av DSB, vem fan kan höra vad ett danskt fruntimmer säger i en högtalaranläggning som var lika gammal som byggnaden, 1800 talet säkert, rena turen alltså, nä sälj ut skiten till tyskarna.
Trevligt folk träffade vi hela tiden, på bussen hem till Lilla Edet var det säkert många som undrade vad vi var för dårar som satt med en schockorange "Farmer Jason T-shirt" framför oss hela tiden, upphängd på stolen framför.
I det förra inlägget pratade jag om "Det var nog det bästa jag sett" där pratade jag om en koncert med Dan Baird som en av dom bästa vi sett, nu en vecka efter vi kommit hem fick Gaismannen nys på en koncert i Stockholm 30 maj där Dan Baird spelar ihop med Warner E, plus lite andra band, Dan Baird och Warner E ihop, köp sade jag, OK sade Gaismannen, vi tar tåget sade jag, nä sade Gaismannen, jag kör.
Rock ´n Roll
Warner E Hodges
Jason Ringenberg
Rock´n Roll part one
I vilket sammanhang kan man säga, det var det bästa jag varit med om, kanske när man träffat en ny tjej eller när man sett en bra fotbollsmatch eller helt enkelt den senaste koncerten man varit på. Nu är det så igen, uttrycket "Det var det bästa jag varit med om" kommer rätt bra till användning idag.
När Jason and The Scorchers dundrade ut "Absolutly Sweet Marie" som första låt i torsdags kväll på Pumpehuset i Köpenhamn blev vi som stod längst fram fullkomligt massakrerade av Warner och hans Telecaster och när "Take Me Home Country Road" kom som sista extranummer stod ett blandat gäng med svenskar och danskar och dansade och kramade om varandra som om vi känt varandra hela livet.
Spelglädje från scenen var otrolig, både Warner E och Jason hade roligt kunde man se, när vi såg dom i Göteborg för nästan tjugo år sedan har jag för mig att det var mycket allvarligare, men jag kan ju minnas fel. Denna gång gick dom ut bland publiken i paus och signerade skivor och T-shirts, vi fick tillfälle att prata med dom och jag passade på att berätta för Warner att jag fortfarande har hans plektrum och hans fimp, han rökade Salem, på väggen som en tavla, han tittade på mig med ett förundrat uttryck och sade "Really, but I´ve given up smoking now"
det kanske är tur det för rökning lär ju vara farligt, det bästa är att han slutat med heroinet också, han såg oförskämt pigg ut, lite äldre än sist naturligtvis.
Det hände många saker under kvällen, Gaismannen köpte den enda T-shirt som fanns att köpa, han hade den på sig under hela koncerten, Jason pekade på honom från scen och sade "I see you´ve got my shirt on" och skrattade, Gaismannen hade inte köpt en Scorchers T-shirt utan en Farmer Jason T-shirt, shockorange, men det brydde sig inte Gaismannen om, han var lika glad för det, Farmer Jason är ett biprojekt som riktar sig till lekskolor och dagis.
När Jason hoppade ner från scenen och gick ut bland publiken och sjöng fick jag hoppa in som Råddare, jag matade ut sladden till mikrofonen och när han skulle upp igen fick jag lyfta upp honom, han använde mina händer som stigbylel, mikrofonsladden lade sig runt våra öl som vi ställt på scenkanten och när han hoppade iväg så flög ölen iväg också, men det var det värt.
Detta lär vara den första turne som Jason and The Scorchers gjort på tio år, musiken är precis lika bra fortfarande och man önskar att fler skulle förstå att det går att göra Rock i Nashville, ibland kan musiken glida över i lite sliskig country men så mitt i låten så dundrar det till och så kommer det ett riff så man nästan svimmar, Gaismannen säger att Warner E Hodges sär världens bästa nu levande gitarrist och det kan jag ju hålla med om.
Gaismannen hävdade efteråt att "Det var det bästa jag sett", till och med bättre än Zappa 1987, jag kontrade med att det bästa jag sett var nog i alla fall The Who på Liseberg 1965 men då blir Gaismannen avundsjuk för han var knappt född då, kanske var det Dan Baird på Magasinet som var bäst hittils, det dök inte upp några fler koncerter som kom i närheten så det fick bli Jason på Pumpehuset som det bästa hittils och troligen för alltid men man vet ju inte, rätt va det är så spelar Georgia Sattelites igen och då kan vad som helst hända, men som Gaismannen alltid säger "Warner E for President"
När vi tog oss hem mot hotellet fick vi tag i en cykeltaxi eller vad det heter, jag hade på mig min nya "Let It Be"
T-shirt och det var den enda låt vi kunde komma ihåg texten till i det tillstånd av eufori som vi befann oss i, vi sjöng och cykeltaxichauffören plingade i takt med sin ringklocka och vi kom nästan i extas av skratt, DO DO DO DO DO DO DO pling pling.
I Rock ´n Roll part two skall jag berätta om själva resan, båda riktningarna, om hur det är att åka tåg, på gott och ont.
När Jason and The Scorchers dundrade ut "Absolutly Sweet Marie" som första låt i torsdags kväll på Pumpehuset i Köpenhamn blev vi som stod längst fram fullkomligt massakrerade av Warner och hans Telecaster och när "Take Me Home Country Road" kom som sista extranummer stod ett blandat gäng med svenskar och danskar och dansade och kramade om varandra som om vi känt varandra hela livet.
Spelglädje från scenen var otrolig, både Warner E och Jason hade roligt kunde man se, när vi såg dom i Göteborg för nästan tjugo år sedan har jag för mig att det var mycket allvarligare, men jag kan ju minnas fel. Denna gång gick dom ut bland publiken i paus och signerade skivor och T-shirts, vi fick tillfälle att prata med dom och jag passade på att berätta för Warner att jag fortfarande har hans plektrum och hans fimp, han rökade Salem, på väggen som en tavla, han tittade på mig med ett förundrat uttryck och sade "Really, but I´ve given up smoking now"
det kanske är tur det för rökning lär ju vara farligt, det bästa är att han slutat med heroinet också, han såg oförskämt pigg ut, lite äldre än sist naturligtvis.
Det hände många saker under kvällen, Gaismannen köpte den enda T-shirt som fanns att köpa, han hade den på sig under hela koncerten, Jason pekade på honom från scen och sade "I see you´ve got my shirt on" och skrattade, Gaismannen hade inte köpt en Scorchers T-shirt utan en Farmer Jason T-shirt, shockorange, men det brydde sig inte Gaismannen om, han var lika glad för det, Farmer Jason är ett biprojekt som riktar sig till lekskolor och dagis.
När Jason hoppade ner från scenen och gick ut bland publiken och sjöng fick jag hoppa in som Råddare, jag matade ut sladden till mikrofonen och när han skulle upp igen fick jag lyfta upp honom, han använde mina händer som stigbylel, mikrofonsladden lade sig runt våra öl som vi ställt på scenkanten och när han hoppade iväg så flög ölen iväg också, men det var det värt.
Detta lär vara den första turne som Jason and The Scorchers gjort på tio år, musiken är precis lika bra fortfarande och man önskar att fler skulle förstå att det går att göra Rock i Nashville, ibland kan musiken glida över i lite sliskig country men så mitt i låten så dundrar det till och så kommer det ett riff så man nästan svimmar, Gaismannen säger att Warner E Hodges sär världens bästa nu levande gitarrist och det kan jag ju hålla med om.
Gaismannen hävdade efteråt att "Det var det bästa jag sett", till och med bättre än Zappa 1987, jag kontrade med att det bästa jag sett var nog i alla fall The Who på Liseberg 1965 men då blir Gaismannen avundsjuk för han var knappt född då, kanske var det Dan Baird på Magasinet som var bäst hittils, det dök inte upp några fler koncerter som kom i närheten så det fick bli Jason på Pumpehuset som det bästa hittils och troligen för alltid men man vet ju inte, rätt va det är så spelar Georgia Sattelites igen och då kan vad som helst hända, men som Gaismannen alltid säger "Warner E for President"
När vi tog oss hem mot hotellet fick vi tag i en cykeltaxi eller vad det heter, jag hade på mig min nya "Let It Be"
T-shirt och det var den enda låt vi kunde komma ihåg texten till i det tillstånd av eufori som vi befann oss i, vi sjöng och cykeltaxichauffören plingade i takt med sin ringklocka och vi kom nästan i extas av skratt, DO DO DO DO DO DO DO pling pling.
I Rock ´n Roll part two skall jag berätta om själva resan, båda riktningarna, om hur det är att åka tåg, på gott och ont.
Jason & The Scorchers
Äntligen är det dags att efter ca 15 år åter få se idolerna i Jason & The Scorchers, senaste gången var i Göteborg och det var tidigt 90 tal och skivan "Thunder and Fire" var relativt ny.
Jag och min kompis Gaismannen var där och han fick köra naturligtvis, nu skall vi åka och se dom i Köpenhamn och Gaismannen slipper köra för vi skall åka tåg, datorn på jobbet dundrar just nu ut "Cry By Night Operator" från albumet
"A Blazing Grace" från 1995, på samma album finns det helt otroliga versionen av John Denvers "Take Me Home Country Road"
Raggarmusik säger fotbollsspelarna men dom begriper inget om music, dom spelar knäppdisco i omklädningsrummet och då går det som det går, precis hur som helst.
Nä tacka vet jag Gaismannen, han spelar bara riktig musik, inget är senare än år 2000, helst inte senare än 1974 men ibland slinker det igenom en och annan "NY" låt för honom.
Nu skall vi bo på hotell i Köpenhamn Gaismannen och jag, hoppas han tar med sig hörselskydden!
Utförlig rapport kommer snart.
Lite annat också kanske jag skulle skriva om, Little Miss Red har ju flyttat och i samband med det köpte hon nya möbler på IKEA, jag fick köra så klart och då passade jag på att köpa lite nytt själv, nytt bord och nytt sideboard, mitt gamla bord som egentligen var Jakings gick sönder när Håkan Bråkan var och hälsade på häromveckan, knäckte ett ben och jag kan bara säga tack, nu fick jag äntligen tummen ur och köpte nytt.
Jag och min kompis Gaismannen var där och han fick köra naturligtvis, nu skall vi åka och se dom i Köpenhamn och Gaismannen slipper köra för vi skall åka tåg, datorn på jobbet dundrar just nu ut "Cry By Night Operator" från albumet
"A Blazing Grace" från 1995, på samma album finns det helt otroliga versionen av John Denvers "Take Me Home Country Road"
Raggarmusik säger fotbollsspelarna men dom begriper inget om music, dom spelar knäppdisco i omklädningsrummet och då går det som det går, precis hur som helst.
Nä tacka vet jag Gaismannen, han spelar bara riktig musik, inget är senare än år 2000, helst inte senare än 1974 men ibland slinker det igenom en och annan "NY" låt för honom.
Nu skall vi bo på hotell i Köpenhamn Gaismannen och jag, hoppas han tar med sig hörselskydden!
Utförlig rapport kommer snart.
Lite annat också kanske jag skulle skriva om, Little Miss Red har ju flyttat och i samband med det köpte hon nya möbler på IKEA, jag fick köra så klart och då passade jag på att köpa lite nytt själv, nytt bord och nytt sideboard, mitt gamla bord som egentligen var Jakings gick sönder när Håkan Bråkan var och hälsade på häromveckan, knäckte ett ben och jag kan bara säga tack, nu fick jag äntligen tummen ur och köpte nytt.
